Tuffe

Visst ser han ut som en ängel <3

Den 30e mars 2006 föddes denna underbaraste lilla valp. Det var inte alls meningen att han skulle bli min men på grund av ett skönhetsfel på tiken frågade de om jag vill ta hanen istället och ställa ut. Jag sa ja på en gång för mitt hjärta var redan fast för lilla Tuffe från den första bilden jag fick.

Här är en bild från första gången då vi möttes, det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv! Dagen efter skolavslutning dvs 2006 06 06 flyttade Tuffe hem till mig. Namnet Tuffe fick han eftersom då han sov lät det "ouff ouff ouff" som ett lite tuffande tåg.

Vi har många vackra minnen ihop jag och Tuffe. Minns fortfarande dagen då han blev en stor pojke och lyfte på benet första gången. Vi hade haft en hunddag med klassen och på vägen hem kissade han som de stora pojkarna han precis busat med även om han nästan ramlade :P

Han var en riktig snygging!

Vi försökte oss faktiskt på utställningar, resultaten var bra men Tuffe tyckte det var hemskt äckligt att okända människor skulle klämma och känna på honom. Så vi struntade i det där med utställningar och njöt av livet med varandra på andra sätt.

Eftersom han var min skatt och mitt allt fick han följa med vart jag än var, det betydde många flyg och tågresor. Borta bra men mamma bäst ;)

Tuffe var inte bara älskad av mig. Han hade en liten säregen charm som fick de flesta på fall.

Tror att detta är hans andra jul, vi fick till och med köpa en extra dyr julgran som inte tappar barr eftersom det mysigaste Tuffe viste var att gnugga sig mot grenar.

Och den som kände Tuffe vet även att snö...det är myyysiga grejjer.

En av de saker jag kommer sakna mest är under natten då det bara var att sträcka ut handen och viska Tuffe så kom han och la sig under handen så jag fick känna hans trygghet.

Nu var Tuffe två år och vi visste att något inte var helt rätt med magen men jag vågade inte tro att det var något mer än en lite extra känslig mage.

I sommras slog det till riktigt ordentligt och han fick återfall flera gånger. Vi for upp med honom till Luleå för undersökning men de kom inte riktigt fram till något, men till slut i höstas fick han diagnosten kolit (kronisk tarminflamation). Det var skönt att äntligen få ett svar på vad som har ställt till med allt för honom. Så Tuffe började äta kortison för att slippa fler återfall. Tyvärr mådde han inte bra av kortisonet och magen blev sämre med tiden också...så till slut tog vi beslutet att det är bättre att låta honom få somna in. När vi var inne med honom fick vi ännu lite mer bekräftelse på att det var rätt för honom, njurarna orkade inte längre arbeta som de skulle. Så nu slipper han ha ont min lilla tappra Tuffe som aldrig ville visa sin smärta.

Min älskade, älskade fluffboll som aldrig ville vara längre bort än en meter och jag ville alltid ha honom så nära. Det kommer ta lång tid för mig att vänja mig vid att inte ha honom där vid min sida varje stund.

Tuffe är en av de bästa saker som hänt mig. Jag var inte i en bra fas i livet då han kom in i det, men han har hjälpt mig igenom så mycket att jag inte vet vad jag hade gjort utan han. Alla de stunder då jag har varit nere och istället för att gå in i mig själv tog vi långa promenader i skogen vilket alltid fick mig att må bättre, om nätterna då allt kändes hopplöst fanns han där för att kramas. Det gör så ont att inte längre få ha honom även om jag nu har andra som kan stötta mig. Jag kommer verkligen sakna honom.

Som min pappa sa en gång till mig "Djur äger man inte, man får bara ha dem på lån" och jag tackar för de fantastiska 5år jag fick njuta av Tuffes sällskap.